Värna den goda debatten

Många av oss som följer valet i USA har  nog häpnats av debatterna och sättet man för valrörelse. Jag kände inte till Donald Trump så väl innan valet men nu vet jag med besked vem han är. Jag vet också med besked hur en debatt går till där inget konkret sägs över huvud taget, för det konststycket har man lyckats med i det amerikanska presidentvalet. I den senaste av de tre debatterna sa  Trump att Clinton är "a nasty woman". Sanningen är att det är Trump som har gjort hela debatten "nasty". Jag saknar redan Obama. Innan han ens har slutat.
        När jag engagerade mig i ungdomsförbundet en gång och där startade min politiska karriär, på ett sätt som många politiker gjort, lärde man sig direkt vikten av att vara en schysst debattör. Vara saklig, inget tjafsande och, regel nummer ett, inga personangrepp. Varje människa men sunt förnuft köper detta och handlar därefter. Min bild är att detta har blivit allt ovanligare i dagens politik och har även smugit sig in i den svenska debatten. Det är å andra sidan kanske inte så överraskande heller när ett otrevligt parti tar plats i riksdagen.
       Det är inte långt kvar till presidentvalet. Av de debatter jag har hört vet jag fortfarande inte mycket vad Trump eller Clinton tycker i de viktiga frågorna. Jag vet däremot vad de tycker om varandra. När de träder in i TV-studion för debatt kan de inte ens ta i hand, vad jag kunde se. Vart är vi på väg?
        Visst har jag varit med om tuffa debatter på CUF-stämmor, och med Centerstudenter. Argumenten har haglat och saliven flugit när man inte har varit överens. Men på stämmobanketten, timmar efter voteringen, är man vänner och har roligt ihop. I kommunfullmäktige kan man debattera vasst och inlevelserikt i ena stunden för att en annan gång ta en öl och prata hockey med samman person. Som politiker slåss jag för min politik, men inte minst värnar jag om debattklimatet: Vårt forum för det demokratiska politiska samtalet. 

Att stå det onda emot

Vi talar ibland om händelser, som när de inträffar, berör oss så mycket att vi för lång tid framöver kan minnas precis vart man var och vad man gjorde när man nåddes av nyheten. Oftast är det i samband med en tragisk nyhet vi talar om detta. Som när nyheten når en att ett attentat har skett, och man för stunden inte får grepp om situationen men man förstår att det handlar om många mänskoliv.
     Fredagen den 13 november 2015 var jag iväg med partivänner i Östergötland och pratade politik på alla möjliga områden och nivåer. Fredagskvällen var sådär trevlig som fredagskvällar brukar vara. Men det var då jag genom min mobil nåddes av nyheten om terrordåden i Paris och varefter helgen gick förstod man mer och mer vidden av det hemska som skett. Sedan dess har jag nåtts av en lång rad artiklar, nyhetssändningar och rapporteringar och ändå kan man inte begripa det. Begripa varför.
     Under tisdagens kommunfullmäktige i Växjö inledde vi med en tyst minut framför en stor bild över Paris med sitt pampiga Eiffeltornet vid horisonten. Just en sådan bild man är van att se över Paris. Jag såg på bilden och tänkte under den tysta minuten på många av de stora händelser som ägt rum i denna gamla stad; Bartolomeinatten, Franska revolutionen, Hitlers intåg, attacken mot Charlie Hebdo, för att nämna några. Jag tänkte också på attentatet i Beirut som skedde bara dagarna innan attentaten i Paris. Olika attentat på två olika platser som gjorde veckan mörk och dyster. Det var en vecka då ondskans ansikte visade sig igen och skrev in sig i historieböckerna. 
    Titeln Att stå det onda emot är hämtad från en bok om Vilhelm Moberg, en debattör som vågade säga sin mening mot det onda även om det fanns risker med att säga sin mening just i den stunden. Inte minst under andra världskriget visade han det modet. Omfattningen av terrordåden i Paris är så stor att det talas om de dödligaste attackerna i Paris sedan just andra världskriget. En sådan jämförelse kan om något få oss att börja begripa hur omfattande detta verkligen är. Jag säger ÄR därför att detta fortfarande pågår och det får efterföljder som kommer att synas. Nu, precis som då när Vilhelm Moberg attackerade Hitlers övergrepp, är det viktigt att vi talar om det som sker och ser terrorgruppen som låg bakom. Att vi förstår att detta främst handlar om fanatism och terrorism, inte om religion. Att vi hjälps åt att förstå och aldrig glömma. Att fortsätta kämpa för människors frihet. Att stå det onda emot.

Alla kan göra något

Det är just nu så, att i princip varje nyhetssändning eller förstasida i tidningarna eller reportage man stöter på, handlar om flyktingkrisen. Jag tror ingen lämnas oberörd av det som händer just nu. Kanske reagerar vi på lite olika sätt, men reagera, det gör vi alla nog ändå. För mig som nittiotalist (född 1991) så är detta något ganska nytt och främmande. Jag var för ung för att minnas det som hände då i Jugoslavien. Min generations svenskar har knappt upplevt något liknande, som fått så stort medieutrymme och skildrats på ett sådant sätt. Överallt hålls manifestationer och debatter, och jag ser mig omkring och försöker ta in alla intryck.

       Jag minns när jag för inte så längesedan, för sådär hundrade gången, såg Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal. Även om jag kan nästan hela hans manus utantill i den showen så reagerade jag extra just denna gång. Han berättade om hur en journalist frågat honom om vad han skämdes mest över under sin karriär på nittiotalet. Han tog då upp Jugoslavien och det som hände då, så nära Sverige. Och han skämdes över att han då inte gjorde någonting. När jag nu hörde honom säga detta, mot bakgrund av vad som sker i Syrien, så blev det verkligen som ett tydligt budskap. Nu är det min tur att stå där i 20-årsåldern och fundera på vad jag vill göra åt det som sker i världen.

       Jag kan med stolthet se tillbaka på vad mina förfäder har gjort bakåt i tiden. På min tyska sida av släkten hittar jag min morfars far som engagerade sig efter andra världskriget och hjälpte de fångar som suttit i koncentrationslägret Dachau. Här i Sverige gjorde min gammelmormor en insats och tog under samma krig emot två flickor från Finland som fick skydd hos dem i Braås. Och min mormor fick under några år ett par extra syskon. Jag kan även tänka på min farfar, som jag aldrig fick lära känna. Han som tog värvning som FN-soldat och fick se sådant som ingen människa ska behöva uppleva. Jag undrar så vad han hade sagt idag om han hade levat.      
      Här om veckan skrev jag in mig som volontär hos Röda Korset, med uppgiften att hjälpa barn och ungdomar som nyss kommit till Sverige med stödundervisning och läxhjälp. Jag tänkte, att jag som blivande svensklärare borde använda mina kunskaper på bästa sätt och ge dessa människor en bättre start i det nya landet. 

       Jag tänker på det gamla ordspråket, som just nu passar så bra såväl för världens länder, som det passar till dig och mig: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Tillbaka i värmen

Nu efter över ett år har jag återupplivat denna blogg igen. Det finns flera orsaker till varför skrivandet avstannade förra hösten, det har hunnit hända mycket sedan dess. Mycket har man fått vara med och och mycket har man lärt sig, men nu får det vara dags igen. Ämnen att skriva om har knappast tagit slut så det är inga problem att ta vid där skrivandet tog slut förra hösten.
     Inleder med att köra den lata vägen och publicerar min senaste krönika från Växjöbladet/Kronobergaren som nästa inlägg. Mest för att jag var nöjd med den. Mycket nöje...  

Regeringen: Nej tack till landsbygden

En kort reflektion efter Löfvens regeringsförklaring idag är bl.a. att det är högst bekymmersamt att man bestämt sig för att lägga ner landsbygdsdepartementet vid årsskiftet och att landsbygdsminister är en ministerpost som från årsskiftet ska ligga under näringsdepartementet. Beslutet gör att posten landsbygdsminister tappar stort i status, vilket också är en signal som säger att landsbygden inte har samma status i den nya regeringens ögon.        
       Landsbygden står för stora utmaningar som behöver ett tydlig arbete från regeringens sida, och som jag ser det krävs ett eget departement som arbetar specifikt med dessa frågor. Det finns också en rad myndigheter idag som lyder under landsbygdsdepartementet, och som man kan tolka det nu så ska de alla istället ligga under näringsdepartementet, ihop med alla de myndigheter som redan finns där.
       Landsbygden har stor potential. Vi kan nu se en trend att allt fler bryr sig om den svenska maten, och det närproducerade i synnerhet. Även allt fler kommuner börjar nu handla upp mer närproducerat ( ta det fina exemplet i Älmhult som Smp skrev om här om dagen.) Det är en utveckling som gynnar de svenska bönderna. Vi kan se att allt fler väljer att flytta ut till landsbygden nu, tack vare att service och kommunikation har blivit så mycket bättre. Men för att fortsätta en utveckling i den riktningen krävs det att en sittande regering har ambitionen. Den ambitionen ser jag tyvärr inte när man väljer att lägga ner landsbygdsdepartementet.       

Jag önskar ändå den nye landsbygdsministern Sven-Erik Bucht lycka till i sitt arbete. Inte för hans skull utan för landsbygden, jordbruket och skogsbrukets skull. För dess framtids skull. 

När den stora björnen får sitta i finrummet

De politiska nyheterna har sannerligen duggat tätt de senaste dygnen, både lokal och nationellt. Det har varit alltifrån censurerad Pippi Långstrump, över nyheten om hur ett nytt regeringsparti blir överkört av det andra, till att handla om valet av talmän igår. Den sistnämnda punkten intresserar mig mest av alla nyheterna.
       Jag skulle på tv se uppropet av de nyvalda riksdagsledamöterna samt det val som skulle göras av talman och vice talmän. Urban Ahlin (s) valdes till talman och därefter valdes Tobias Billström som representant för Sveriges näst största parti. Nästa person att väljas blev en representant för Sveriges nu tredje största parti, Sverigedemokraterna. Det är egentligen inget konstigt då denne andre vice talmanspost ska tillfalla det tredje största partiet och det är så demokratiskt valt att det är SD för denna mandatperiod.
Det är dock inte vilken politiker som helst som nu sitter som en av landets främsta representanter. Han heter Björn Söder.
       Min uppfattning har varit sedan jag stiftade bekantskap med SD att Söder är en av de mest extrema personerna av de kända inom partiet. Han har bjudit på många uttalanden som mer än ogillas av många, däribland mig. Som att han uttalade sig för dödsstraff i en intervju med SVT för lite över tio år sedan. Eller hans uttalanden mot homosexuella där han jämfört homosexualitet med tidelag. Eller att han anser att religionsfriheten inte är någon självklarhet. Han menade på att Sverige ska förbi kristet (så eftersom vi är ett av världens mest sekulariserade länder så verkar han ha ambitionen att tvinga svensken till kyrkorna).Ett annat osmakligt exempel var när han i kammaren säger till Adnan Dibrani (s) att Adnan kritiserar "hans folk, svenskarna".
       Denne man ska nu representera Sverige, för representation är ett av talmannen och de vice talmännens uppgifter. Urban Ahlin har inte en enkel uppgift att jobba med nu. Skönt i alla fall att veta att Söder bara fick rekordsvaga 52 röster av riksdagens ledarmöten när han skulle väljas.           

Reflektioner efter valet

Valet i september kom till slut och nu är det över. 
       Hela sommaren har alla vi som är medlemmar i ett parti arbetat och sett fram emot detta val, varit nervösa men hoppfulla. Och resultat blev enligt mig inte helt tillfredsställande. Alliansen förlorade regeringsmakten.
Under hela min tid som politiskt engagerad har Centerpartiet suttit i regering. Ja jag minns knappt hur det var tiden innan Reinfeldt blev statsminister. För mig och många andra i samma ålder vet man knappt om något annat än att Alliansen sitter vid makten och att Eskil är ministern från Annerstad. En ny tid har börjat nu som man har mycket att lära sig av.
       Men, visst finns det ljusglimtar. Helt klart. Centerpartiet gjorde bara en knapp minskning och är nu det näst största borgerliga partiet. Vi är dessutom större än Vänsterpartiet. Miljöpartiet fick ett valresultat långt under vad de och experter trodde, och de är nu bara en bråkdel större än C. Och deras minskning är en vinst för landsbygden. Dock får det sägas att den gröna våg som syntes i EU-valet var tämligen frånvarande i detta val med tanke på att de båda gröna partierna backade, varav ett backade väldigt mycket.
       På det lokala planet kan man vara nöjd. Alliansen ser ut att kunna sitta kvar och C ökade och vann ett nytt mandat. Det är en ökning som i sig är historisk eftersom vi inte sedan 1973 har ökat i mandat i Växjö. Vi hade hoppats på en ökning till tvåsiffrigt, men det finns ändå en stor potential att valet 2018 blir ett framgångsval för oss i Växjö. Det känns bra att ökningen SD gjort inte är på bekostnad av Centerpartiet. Endast 2% av våra väljare har gått till SD. Det är för övrigt det parti som är valets stora vinnare både nationellt och lokalt. Det är dock deprimerande.
       Just nu räknas personkryssen och jag hoppas att resultatet som kommer visar att jag tagit en plats i Växjös kommunfullmäktige. Om kontrollräkningen stämmer med det preliminära resultatet så är Centerpartiet tvivelaktigt kommunens tredje största parti nu med sex mandat.På Campus är vi det enda parti, förutom FI och SD, som ökade. Vi gjorde t.ex. en ökning med 3% på vallokalen Universitetet. Och dessutom har Centerpartiet ökat bland förstagångsväljare.
Som det framgår här, så är jag inte särskilt ledsen trots allt.